Hur svensk film gav kvinnliga regissörer en större roll

pauline-brunius

pauline-bruniusDet började relativt bra med kvinnlig regi, med svenska stumfilmsregissörer i slutet på 20-talet som Pauline Brunius. Men under många år lyste kvinnorna med sin frånvaro bakom kameran, för att från 1960-talet långsamt ha tagit en större del av marknaden. Några större insatser verkar inte ha gjorts för att rikta det nya filmstödet från 1963 mot mer stöd till kvinnor och de har fortsatt ha en betydligt mindre andel av stödet. Med tanke på att kvinnliga regissörer har funnits sedan 20-talet kan man tänka att jämställdheten borde ha kommit längre.

2006 sjösattes ett filmavtal i filmbranschen där Svenska filminstitutet (SFI) hade som mål att minst 40 procent av alla producenter, manusförfattare och regissörer som fick filmstöd skulle vara kvinnor vid slutet av 2009. Tyvärr hade det 2009 inte lyckats. Men nya riktlinjer skulle nu ge stöd till kvinnliga regissörer i lika hög grad som män – så målet är att 50 % av stödet ska gå till kvinnliga regissörer och 50 % till manliga regissörer. 2014 uppnåddes till sist detta mål då Svenska Filminstitutet delade ut 50 procent av konsulentstödet till kvinnliga regissörer.

Det kan diskuteras om denna kvotering av kvinnor bidrar till lägre kvalitet, genom att filmerna bedöms utefter andra måttstockar än hur bra manus, regi och produktion verkar och vilken erfarenhet som finns hos filmteamet. Men om vi ser till vilka filmer som fått priser och blivit uppmärksammade på senare år både nationellt och internationellt senaste åren, finner vi flera kvinnor. Gabriela Pilchers film “Äta sova dö” vann flertal grammisar 2013, Anna Odells “Återträffen”

Det är inte otänkbart att kvinnor, genom att de har en roll i samhället skild från männens (om än en många gånger förändrad roll gentemot den traditionella kvinnorollen) producerar filmer som generellt skiljer sig från mäns filmer. Det är dock inget som är fastslaget och det finns inga klara forskningsresultat kring detta.