Hur Sverige besegrade sexismen i filmindustrin

sexismSverige var tidigt ute med att visa filmer av svenska kvinnliga manusförfattare. Till exempel filmatiserades böcker av Selma Lagerlöf på 10-talet och 20-talet och förde ut den svenska litteraturen, de svenska landskapen och det svenska svårmodet in i filmbranschen för att för evigt påverka hur film skapas idag. På 20-talet fanns också stumfilmsregissörer som Pauline Brunius som skapade filmer på den tiden som svenska filmer visades över hela världen, med gigantiska budgetar med upp mot 1 miljard kronor i dagens penningvärde. Denna tid har ofta kallats den svenska filmens guldålder.

Kvinnor i film har ofta framställts i traditionella roller och har säkert bidragit till att samhällsutvecklingen mot ett jämställt samhälle har gått segt under senaste århundradet, med tanke på det enorma genomslag som filmer har i samhället. En anledning till det är förstås att kvinnan inte har fått hålla i tyglarna i samma grad. Under många år fanns det i princip inte varken manusförfattare, regissörer eller producenter av kvinnligt kön när det gällde biofilmer.

Mai Zetterling var banbrytande på detta sätt när hon på 60-talet gjorde nyskapande filmer. Sedan hennes intåg på marknaden har det varit en konstant, sakta växande andel kvinnor bakom kameran.

Ett stort kliv framåt togs under 2000-talet. Svenska filminstitutet, som delar ut stöd till filmmakare, liksom andra branschorgan såg kritiskt på den låga andel filmer på biograferna där kvinnor var producenter, manusförfattare och regissörer. Därför skrev man riktlinjer år 2006 att målet skulle vara att minst 40 % av stödet skulle gå till kvinnliga regissörer. Utan att helt ha uppnått det målet höjdes det 2010 till att 50 % av kvinnliga regissörer skulle om möjligt få stöd. 2014 var detta mål uppnått när det gällde konsulentstöd. Även det största stödet gick till en kvinnlig regissör, nämligen Pernille August, som är känd ifrån allt ifrån Ingmar Bergman-filmer till Star Wars.